Friskolor och barns rättighet till alternativ

Jag läser i HRF:s tidining Auris om barnet som nekas hjälp av kommunen för transport till hörselförskolan i Hässleholm. Det är tio mil och kommunen anser att barnet ska välja en förskola som ligger på närmare håll. Kommunen, Svedala, anser inte de har råd. Barnet tål inte den bullriga miljön och föräldrarna vill att hon ska få gå i en icke-bullrig förskola.

Jag har läst om detta förr också

”Elina” har nekats en skolplats i en hörselklass i en annan kommun med anpassad miljö och tillgång till teckenspråk. Kommunen har bestämt att hon måste börja i en skola, där hon har svårt att vara delaktig, i hemkommunen.

”Ahmed” vill gå på en statlig specialskola för döva och hörselskadade. Men specialskolan sa nej, trots att landstingets hörselvård intygat att Ahmed har behov av teckenspråk. Nu tvingas han gå i en skola som som inte erbjuder teckenspråksmiljö.

Kommunernas regler för när det gäller friskolor och val av skola utanför kommunen är sådana. Om kommunen VILL och KAN, och endast då de vill och kan, bör de stödja elever vars föräldrar väljer en annan skola än kommunens, ekonomiskt. Så är det med t.ex. skolskjutsen. Elever som behöver skolskjuts inne i kommunen, till kommunens skola/skolor får det.  Elever som väljer annan skola, tex friskola, får det om kommunen vill.

Det drabbar många elever.

Vän av ordning, som är mot friskolor, kanske påpekar att friskolor är nåt ont och vill att ”alla ska få en likvärdig skola”.

Ja alla ska ha rätt till en likvärdig skola. Men friskolemotståndare bör fundera på om inte barn har rätt till alternativ.

I en kommun där t.ex. det bara finns en högstadieskola, eller i en kommun där det finns flera kommunala skolor men ingen skola kan hantera den funktionsnedsättning barnet har. Vad gör man då? Ska ungjäveln bita ihop och genomlida mobbning eller en skolgång där denne inte kan höra vad lärare och elever säger och gör?

Särlösningar är inte så bra. Idealet är att alla skolor är tillgängliga och mobbningfria. Men så är det inte. Skolor kan påstå sig vara fria från mobbning och helt tillgängliga. Men så visar det sig at det är tvärtom. Skolor kan påstå sig ha en pedagogik där de tillgodoser även högpresterande eller lågpresterande elever (jag hatar de orden!) eller barn med speciella behov. Men så gör de inte det. De ser inte.

De tror de har världens bästa skola och att de kan hantera alla svåra frågor i den egna kommunen. Men de kan inte och barnet blir lidande.

Därför måste barnet ha rätt till alternativ. MÅSTE, det är ingen diskussion om det. Det är barns lika möjligheter att få en bra start i livet som vi pratar om. Därför måste kommunen stötta barn som behöver en alternativ skola eller förskola, inte motarbeta dem. Var gärna mot friskolor men glöm inte att barn också har rätten till en skola som passar dem, rätten till ett alternativ om kommunens skola inte räcker till eller om den har problem.

Annonser

Att kickas från ett jobb pga hörselnedsättning

Jag utsattes för strukturell diskriminering nyligen.

Jag fick en hel del klagomål från en chef  i en kommun där jag jobbade i personalpoolen. Jag noterade att klagomålen var speciella. Jag tyckte det var absurt att just jag skulle ställas till svars eftersom jag inte begått några formella misstag, jag ställdes till svars för misstag jag hade kunnat begå, som det sades, och för att vara ”asocial”. Det gjordes på konstigt sätt och jag tyckte det var konstigt att andra i personalen kunde begå ENORMA misstag utan att nån brydde sig nämnvärt.  Ett demensboende sa att de inte ville ha mig mer, för att jag inte funkade socialt där, det var nog det tyngsta argumentet mot mig.

Bild som symboliserar utanförskap.Jag märkte också ganska snart att denne chef, eller någon annan, pratade illa om mig.

Jag hoppade in extra, ditsänd av poolen, i en enhet som har med LSS att göra och fick först ett superbra mottagande och den ansvarige tyckte jag jobbade MYCKET bra. Nån dag efter hade nån pratat med henne om mig och hon var sur och tvär och butter och såg fel i alt jag gjorde, utan att nåt i det jobb jag utförde hade förändrats det minsta. Dit kom jag aldrig mer.

Jag blev riktigt deppig och skuldbelade mig själv mycket. Jag MÅSTE ju vara enasocial idiot, eller hur?!

I vintras fick jag veta att en i personalen på demensboendet jag bannats från hade berättat för en vän varför jag inte fick jobba där. Hon tog upp flera exempel på hur jag betett mig ”asocialt”. Bland annat hade jag tydligen frågat henne om kaffet var nybryggt. Fått veta att det var det, och hällt ut det. Då blev hon visst arg, utan att fråga mig varför jag hällde ut det nybryggda kaffet. Jag hade givetvis hört fel. Dessutom skulle jag skulle ha svarat på en fråga med orden att ”det får de anhöriga väl göra själva”, vid ett tillfälle så hon frågat om nåt som de anhöriga inte alls skulle göra själva.

Sen fick jag höra av en annan att jag tolkat en annan sak fel som någon sagt till henne.

Då förstod jag att det berodde på hörseln. Jag hade inte hört. Och det berodde väl på att de pratade bakom ryggen på mig som de ofta gjorde.

Då förstod jag ett av de andra klagomålen också. Jag brukar nämligen ofta fråga en andra gång innan jag gör något om minsta osäkerhet eller om jag är tveksam förekommer. Jag hör ju dåligt. Det hade en i personalen tolkat som att jag inte kunde mitt jobb.

När jag pratat om detta på annat håll har jag fått höra att man inte kan ha personer som jobbar som hör dåligt och kan missförstå. Det är liksom som att de tror att ”tänk om han missförstår och slänger gamla tant agda på golvet”. Det är intressant att man tänker så eftersom invandrare som kan dålig svenska jobbar på alla dessa arbetsplatser och missförstår saker ofta.

Det finns en tolerans för att nyanlända missförstår, men bristande tolerans för att en person med hörapparat hör dåligt. Tragiskt. Man borde kunna ha tolerans för båda gruppernas speciella sits.

Just nu jobbar en som förstår svenska mycket dåligt på samma demensboende som jag kickades från. Hon jobbar skitbra och är en fantastisk människa, men hon missförstår, det vet jag. Men de har förståelse. Varför kan man inte fråga alla som verkar missförstå varför de missförstår?

Jag har inte anmält kommunen. Jag kanske gör det, det vet jag inte. Jag saknar bevis, tyvärr.

Men det är lika bra att jag skriver ner min historia. För det är ändå helt kört för mig att få jobb i den kommunen så länge en viss person sitter som chef i personalpoolen.

Sen kan det ha funnits andra anledningar också. Jag vet inte, detta är en liten kommun där det snackas mycket skit. Jag gjorde ett stort misstag som anmälde en annan, privat, arbetsplats, för Lex Sarah förra sommaren. Hur tragiskt det än låter hade jag nog inte anmält den arbetsplatsen idag, jag hade bara stuckit därifrån. Man måste undvika skitsnack då man kommer till en liten kommun.

Men det jag vet är att en avdelning sa nej till mig för att jag hör dåligt. Ironiskt nog brukade de flesta i personalen där alltid säga att jag jobbade så bra och funkade så bra socialt på den arbetsplatsen. Så nu kan jag inte lita på någon som jag möter därifrån. Jag hälsar på dem, men det känns tungt. Menade de vad de sa då de sa att jag arbetade bra och var bra, eller var det bara skitsnack?

Det vidriga är att det påverkade mina chanser att få jobb i andra kommuner också. Då jag i våras sökte sommarjobb i en annan kommun stötte jag på patrull pga personalpoolens chef, som jag pratat om. Mitt CV innehåller referenser till tidigare jobb i Stockholm som är mer än utmärkta. Men kommunen ringde inte dit utan ringde till chefen för poolen i kommunen jag diskriminerades i. Jag hade varit korkad nog att nämna att jag jobbat ”ströjobb” i den kommunen i mitt CV. De ringde dit istället för mina referenser och då fick de höra att jag bara var skit som anställd. Då blev jag ledsen och orolig. Jag måste alltså radera ut den arbetsplatsen från mitt CV för all framtid.

Nej jag har inte anmält… än. Det kanske jag aldrig gör, för hur ska man driva nåt utan bevis. Men jag skriver om det. Vill få feedback. Dessutom ligger detta och gror i mig. Ja, jag tappade mycket av mitt yrkesmässiga självförtroende då detta skedde.

Om jag sitter still i båten, sväljer stoltheten och låtsas vara ångerfull över mitt ”hemska” beteende förra året, så släpper nog personalpoolens chef in mig igen i personalpoolen då jag slutfört min utbildning. Men jag kan inte det. Lets face it, jag kommer aldrig att kunna sitta still och hålla tyst om det jag fick veta om hur de hanterat min hörselnedsättning då jag träffar henne igen. Det vet jag. Jag kan inte spela teater, Så det är kört.

Så det är lika bra att vara öppen. Det kan kanske hjälpa andra i samma sits. Kanske också mig på sikt.

Ett första steg är att vara öppen med det. Jag måste prata mer om det som skedde.

Men får jag höra att kommunen diskriminerar en till med funktionsnedsättningar kommer jag att bli rasande. Ironiskt nog reagerar jag alltid mer då nån annan behandlas illa, än då jag behandlas illa.