Ivar Lo Johansson och den stora skammen

Jag halkade över Ivar Lo Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparatHan beskriver att han nästan blev helt döv då han gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård vintern 1940. Denna dövhet var tillfällig och hans hörsel blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en gravt hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, och även risken att bli misstänkt för att vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas vara döv gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv. Det gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Och han var stolt att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Ja även när det gäller vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en som frivilligt isolerar sig, och det var fint. Det var därför han var ensam, intalade han sig själv.,inte för att han inte hörde något.

Ja, jag vet det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant som SIMULERADE hörselskada, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort- Det var på nåt sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, alltså vara korkad.”

Jag vet en bekant till mig som har ahdh som faktiskt gjorde samma som Ivar Lo Johansson. För att slippa fördomar omkring adhd gav han sken av att LÅTSAS ha grav adhd, för att slippa viss undervisning och få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervidning, för att slippa vara den med diagnosen.

Fascinerande. och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill hålla ”svenska värden”, ”moraliska värden”, ”normer” och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed ser sig själv som det. Som Ivar Lo Johansson. Eller jag i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, dvs som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter ännu. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slipa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och inget hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Hade Ivar Lo Johansson gått till läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han slutat skämmas inför alla hade han kanske varit mindre ensam på 40-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.

”dagj dkhf u dkjhadnm fkfa ib ib”

”Dagj dkhf u dkjhadnm fkfa ib ib ooompa saaaamsuyt och gnuff” Så kan det låta när man är på diskotek och har en vacker liten kvinna framför sig som säger något. Om hon undrar vart toaletten är, vill påpeka att min gylf är öppen eller vill försöka öppna en diskussion av rent intresse för mig, vet jag inte.

Fast egentligen inte helt så. Örat och hjärnan har en speciell liten funktion som gör att man tolkar då man inte hör. Igår hörde jag det någon sa ungefär så här. ”dagj dans i hallonglassen musik glassen  ib ib ooompa saaaamsuyt och gnuff”. Jag skämtar inte, jag hörde ”hallonglassen”.

Jag gjorde nog en miss som tog på mig de nya hörapparaterna igår. De är inte alls speciellt bra, Eller så skulle jag bara tagit på mig den ena, den vänstra, som jag brukar ibland. Då kanske jag hade hört 30% av orden iallafall. Det är det jag brukar göra då jag går ut så.

Ja, ja, ack ack. Jag tycker om att dans men ser nog en aning muppig ut där jag går i min egen ljudbubbla. Eller uppfattas som ganska tråkig. För det är jag ju, just där. Mina möjligheter att kommunicera socialt är lite begränsade.

Detta är en del av min vardag, i att leva med funktionsnedsättning. Det är det som är ett av mina två teman i denna blogg.

Och just ordet ljudbubbla, har jag valt som adress till denna blogg. Här ska jag skriva om funktionshinderspolitiska frågor allmänt sett. Men jag kommer att ha ett fokus på att skriva om min egen funktionsnedsättning: hörselskadan och min tinnitus.

Detta är mitt första inlägg på bloggen. Mer kommer under veckan. Då ska jag skriva om Ivar Lo Johanssons självbiografi och även om begreppet rättigheter. Jag ska också berätta om ett tillfälle då jag förlorade ett jobb på grund av hörselskadan.

Men mer om det senare.

/Torbjörn